Det allra viktigaste

Eftermiddag. Jag sitter framför datorn i mitt rum med nerdragna gardiner samtidigt som solen skiner utanför fönstret. Det är en bra dag för fotboll. Riktigt bra. Temperaturen, ljuset, vinden. AIK möter Helsingborg 20.00 ikväll och förväntningarna är höga inför toppmötet. Säsongskortet i plånboken förbereder sig för att återigen granskas in i minsta detalj under den 15 minuter långa bussfärd som väntar vid 18-snåret. Halsduken och matchtröjan undrar som mest över vilka luktämnen som idag skall ingros i dem. Förväntningarna är som sagt höga.

Mitt första bidrag till denna blogg kommer inte alls handla om det som sker ikväll på Råsundas plan. Mitt första bidrag kommer handla om det allra viktigaste, själva grundfundamentet i fotbollen och anledningen till att denna blogg ens existerar. Det kommer handla om supporterskap, som byggs på intresse, kärlek och hat.

För visst är det så. Det allra viktigaste inom fotbollen utspelar sig inte på plan, utan bredvid den. Själva utförandet av sporten sker visserligen på planen, men är det där som sporten föds?
Pjäsen heter fotboll och vi, du och jag, spelar huvudrollen. Vi har krav på oss i denna pjäs som aldrig tar slut, som varje säsong sätts upp igen med nya personer i birollerna. Den kan spelas på Drömmarnas teater i England, eller på Starke Arvids arena i Ljungskile. Vi kommer vara där. Vi kommer göra vårt bästa. Vi kommer spela vår roll för att pjäsen skall fortsätta. Vår styrka som skådespelare är inte att vi kan frambringa tårar på beställning, utan att vi kan frambringa äkta tårar, av sorg eller glädje. Vår styrka är att vi inte behöver spela en roll, utan att vi är ett med den. Vi får spela oss själva. Nu dribblar jag snart bort mig själv med denna text men detta är i alla fall min hyllning till oss som troget följer våra lag.

Supporterskapet vilar enligt mig på tre grundstenar. De två första är intresset och kärleken. Den tredje är hatet. Låt mig förklara.

Intresset och kärleken går hand i hand. Vi får intresse för fotbollen och detta visar sig i sin yttersta form som kärlek till den klubb vi maniskt följer. För att vilja gå på matcherna måste vi vara intresserade av vad som kommer att ske. För att ständigt vara intresserade krävs det kärlek. Kärleken ger oss kraft att ständigt vara intresserade, men det är inte kärleken som i sig får oss att gå till matcherna. Hatet kommer in i bilden först när vi upptäcker att vår kärlek inte delas av alla. Hatet kommer in i bilden när vi upptäcker att det finns folk som förkastar den vi älskar, för att de älskar någon annan. I de allra mest intensiva stunder räcker inte kärleken till för att ge oss medel att uttrycka oss själva. Kärlek är ömt och vackert, men ibland krävs det något annat, något mer kraftfullt. Hatet ger oss möjlighet att få uttrycka oss med en styrka som kärleken har svårt att ensam ge oss. Ibland kan något gå snett. Ibland kan hatet gå över styr, och vi kan helt tappa oss själva i det. Då har vi svikit vår roll, och förtjänar inte respekten en huvudrollsinnehavare skall ha. Men så länge balansen mellan intresse, kärlek och hat kan hållas, kommer man ständigt skrika " Da capo!".

En av alla akter kommer utspela sig på Råsunda ikväll, och jag ska göra mitt bästa i min roll.
Låt föreställningen börja!


(Jag vill poängtera att åsikterna är mina egna och inte alls behöver delas av andra från AIK eller resten av fotbollsvärlden.)